"THE BEATLES"
mina första "IDOLER" på 60-talet
Den huvudsakliga informationen till denna länk kommer från en bok om The Beatles på engelska som heter
"Quote unquote" och som redogör för deras historia utifrån deras egna berättelser.

Då det redan skrivits böcker i ämnet vill jag bara här ta upp några enstaka fenomen som fortfarande fascinerar.

George hade förresten en egen astrolog han konsulterade.
1956 bildade John gruppen "The Quarrymen"
Paul kom med först i slutet av 1957, när de träffades efter en spelning med The Quarrymen.
1958 introducerade Paul sin skolkamrat George Harrisson.
1958 omkom John´s mor Julia när hon blev överkörd av en bil.
Paul´ s mor Mary avled i cancer redan 1955 när Paul bara 13 år gammal. Även hans senare fru Linda fick ju cancer.
1960 tog John med sin kompis från konstskolan Stuart Sutcliffe, som spelade bas.
Eftersom de alla gillade Buddy Holly och hans grupp hette "The Crickets" ville de hitta på ett eget "insektsnamn".
Någon föreslog The Beetles, som skulle anspela på skalbaggar, men John ändrade det till Beatles,eftersom det tydligare anspelade på musikstilen som var på modet, "beat".
Detta var även mycket typiskt John, som under hela sin karriär fortsatte med respektlösa ordlekar.("Mind Games")
Sommaren 1960 repade de i en bekant familjs källare, vars son i familjen spelade trummor och Pete Best anslöt sig till gruppen.
Strax efter blev de erbjudna att spela på klubbar i Hamburg, bl a Indra Club och Kaiserkeller. Under tre månader gjorde de över hundra spelningar och bodde trångt, skitigt o fattigt. De återvände dock till Hamburg under flera perioder och under ett av deras perioder mötte de Ringo, som då spelade i en annan grupp, Rory Storm & the Hurricanes.
Beatles lämnade aldrig Hamburg frivilligt. Efter bråk mellan olika klubbar upptäcktes att George var omyndig och de tvingades hem till England igen. I april 1961 var de tillbaka i Hamburg igen. Under denna resa lämnade Stuart Sutcliffe gruppen. Han blev kär och ville dessutom fortsätta med sitt konstintresse. Gruppen behövde då en basist och Paul fick jobbet. Alla tre, John, George o Paul spelade ju gitarr.
När de gjorde sin första skivinspelning var det bara som kompgrupp till Tony Sheridan, men de träffade då Brian Epstein, som senare blev deras manager. På skivan stod det dock "Tony Sheridan & the Beat Brothers". När de ändå var i studion fick de även spela in ett par egna låtar. Dessa var "Ain´ t she sweet" och "Cry for a shadow".
Vid återkomsten 1961 till Liverpool och "The Cavern club" började John hjälpa en annan konstskolekompis, Bill Harry, att ge ut en lokal tidning som handlade om musiklivet i Liverpool. Denna tidning, "Mersey Beat" såldes bl a i en liten musikaffär där Brian Epstein arbetade.
28 oktober 1961 steg det in en person som frågade efter någon skiva med en lokal grupp; The Beatles. Ironiskt nog brukade de spela bara ett kvarter från Epsteins butik och han tog kontakt med dem för att få reda på hur han kunde köpa in o sälja deras skivor. Detta var början på ett otroligt samarbete. Han blev snabbt deras manager och förhandlade med flera skivbolag för att få ge ut deras plattor. Trots flera kontakter var det inga som nappade (bl a Decca, som senare gav ut Rolling Stones) och Beatles återvände ännu en period till Hamburg.

Under denna period på The Star Club i Hamburg lyckades Brian Epstein genom kontakt med ett mindre skivbolag, Parlophone, som indirekt ägdes av EMI, att få ett kontrakt med producenten George Martin. Denne Martin blev sedan Beatles trogen tills de upplöstes. George Martin ville byta ut trummisen Pete Best inför deras första skivinspelningar och man tog då kontakt med Ringo Starr, som man kände sedan tidigare. Ringo kom alltså inte med förrän i augusti 1962.
Under dessa första tre veckor i inspelningsstudion gifte sig John med sin Cynthia, som då var gravid. (Julian Lennon)

Deras första singel i sitt eget namn och som de skrivit själv hette "Love me do" och gavs ut 1962, men den nådde knappt in på Englands Top 20. Efter ytterligare två resor till Hamburg sent 1962 gav de i januari 1963 ut uppföljaren till "Love me do" som hette "Please, please me" och som nådde toppen på tre av Englands topplistor av fyra möjliga. Succén var ett faktum...

Februari 1963 spelade de in ytterligare låtar till sin debut-LP som fick heta "Please. please me".
Innan albumet kom släpptes deras tredje singel "From me to you", som även den toppade listorna.
Augusti 1963 kom "She loves you", självklar listetta, samtidigt som deras album låg etta i mer än sju månader. Storbrittannien var erövrat, men övriga världen hade inte hunnit reagera än. 24 - 31 oktober 1963 var gruppen faktiskt på sin första turné i Sverige. De spelade i Karlstad fredagen den 25 oktober, Stockholm den 26, Göteborg den 27, Borås den 28, Eskilstuna den 29 och inspelning av teveprogrammet "Drop-In" den 30 oktober. Detta sändes den 3 november i svensk TV.

 Detta var antagligen anledningen till att jag fick skivan "She loves you" i julklapp samma jul. 
 

Under 1963 skapades begreppet "Beatlemania".

I november 1963 släpptes "With the beatles" som ersatte förra albumet "Please, please me" som ny listetta. Den låg etta i 21 veckor.

Nu började USA vakna och de reste första gången till USA i februari 1964. De uppträdde bl a i "The Ed Sullivan show" som sågs av över 70 miljoner människor. En handfull konserter som planerats blev slutsålda, samtidigt som deras första hit i USA "I want to hold your hand" hamnade på första plats i USA bara efter två veckor. Denna framgång inledde ett jordskred som aldrig senare överträffats. Ett tag låg tolv singlar samtidigt på USA´ s Top 100, fem av dem på plats 1 - 5. Deras två album låg samtidigt på de två första platserna.
De fem historiska låtarna var; 1. "Can´ t buy me love" 2. "Twist and shout" 3. "She loves you" 4. "I want to hold your hand" 5. "Please, please me" Det du, Britney!
Efter återkomsten till England började planer på filminspelningar ta form. I juli hade filmen "A hard days night" premiär.
Musiken till filmen var nyskriven och albumet toppade samtidigt listorna i både England och USA.
I slutet av 1964 kom deras fjärde album "Beatles for sale" , ännu ett album med listettor.

Eftersom filmen blev en framgång gjordes ännu en film som hade premiär sommaren 1965, "Help".
Innan filmen kom ännu en listetta ut; "Ticket to ride".
Alldeles efter filmens premiär meddelades att Beatles hade fått MBE, en utmärkelse från Drottningen.
Under ännu en turné i USA 1965 fick de även träffa Elvis Presley i hans hem i Bel Air.
Under 1965 gavs även ut en lågmäld, annorlunda låt av The Beatles, "Yesterday", som Paul McCartney skrivit och som faktiskt han är ensam med på. De andra i gruppen var aldrig med på inspelningen! Paul sjöng o spelade gitarr, endast kompad av en stråkkvartett. Denna singel toppade givetvis listan i USA i fyra veckor men kom inte ut förrän 1976 i England. Den fanns ju redan på ett album. (Help)
Fenomenet "Yesterday" har än idag rekord i antalet utgivningar med andra artister, över 2.500 st!
Det blev även den första låten i USA som spelats över 5 miljoner gånger i radio och TV! Ofattbart!

I slutet av 1965 kom albumet "Rubber Soul" , samtidigt som en ny singel; "We can work it out/"Day Tripper". Självklara listettor på alla listor.

1966 blev ett oerhört dramatiskt år. Allting blev fel. Världsturnen var kaos och blev deras absolut sista.
John hade tidigare i en öppenhjärtig intervju med journalisten Maureen Cleave sagt en del alltför frispråkiga saker om Kristendomen som religion. Detta tog bokstavligen "hus i helvete". Intervjun publicerades i juli i USA och skapade ett hysteriskt Beatles-hat där man hade offenliga bål där allt förknippat med Beatles brändes, skivor, böcker, prylar...
Detta trappades upp ända tills John i amerikansk TV öppet fick be om ursäkt och förklara sig. Han hade bl a sagt att The Beatles var större eller populärare än Jesus! Vilket ju i o för sig var sant, haha...

Innan året var över hade ett nytt album, "Revolver" och en ny singel; "Eleanor Rigby"/"Yellow Submarine" kommit ut.
Efter återkomsten från USA började medlemmarna med egna projekt. John var med i en udda film "How I won the War" och George åkte till Indien för att studera musik och kultur. Paul skrev filmmusik till "The family way". Dessa olika aktiviteter ledde till rykten om att gruppen var på väg att splittras.
I november 1966 mötte även John sin blivande maka Yoko Ono på ett konstgalleri i London. Glömmer aldrig när jag läste om detta. När John kom in i ett rum fanns det bara en stege mitt på golvet. Han klättrade upp på stegens topp. Det hängde ett förstoringsglas i ett snöre från taket. Han tog förstoringsglaset och läste en liten lapp som satt i taket.
Det stod bara "YES" - JA. Han var givetvis såld direkt. (??) Hon var s.k. "avant-garde-artist".

De träffades första gången alldeles innan inspelningarna av vad som skulle komma att bli deras största framgång någonsin; "Seargent Peppers lonely Hearts Club Band", som kom ut 1967.
Innan kom dock singlarna "Penny Lane" och "Strawberry fields forever". Dessa var så annorlunda att de aldrig nådde första platsen på listorna. Detta var första gången sedan starten som deras nya låt inte blev en listetta.
I USA blev dock "Penny Lane" deras 13:e listetta på tre år. Dessa låtar var dock bara försmaken till vad som skulle komma.

"Sgt.Pepper" är fortfarande av de flesta ansett som deras bästa och mest genomarbetade album. Kryddat med odödliga låtar som "With a little help from my friends", "Lucy in the sky with diamonds", som blev anklagad för att associeras till drogen LSD, "When I´m 64", "She´ s leaving home" och kanske inte minst den mycket ovanliga "A day in the life", som inte bara var oerhört lång (5 min) utan även slutar med en enda lång pianoton, (44 sekunder lång). Den blev även bannlyst av BBC, eftersom John råkade sjunga "I´d love to turn you on", som anspelade på att använda knark.

Otaliga är de artiklar där musikrescensenter beskrivit sina känslor när de första gången lyssnade till plattan.
Detta var inte bara egendomligt, utan både djärvt, genialiskt och framförallt helt nya grepp. Mycket tack vare deras producent George Martin, skulle det visa sig efteråt.
Även omslaget var extremt och färgglatt med massor av olika kända personer.
Senare samma år blev de inbjudna att medverka i en satellitsänd spelning där de skulle spela en sång som ännu inte var utgiven på skiva. Låten var "All you need is love" och sändningen kunde följas via satellit av över 400 miljoner. Detta var en mycket spektakulär händelse som passade lämpligt med just sommaren 1967, som kallades the summer of love. Minns att även Mick Jagger var med i bakgrunden och sjöng.
Efter detta började saker gå fel igen. Då de skulle medverka i en kollektiv studie av s.k. Transcendental meditation i Wales, under ledning av den indiske gurun Maharishi Mahesh Yogi, hittades deras manager Brian Epstein död i sin våning i London. Troligen död av en överdos sömntabletter. Detta tog Beatles mycket hårt. George sade senare att det var som att avsluta och börja ett helt nytt kapitel i en bok.

De gjorde nu ett av sina få egna professionella misstag. De trodde de kunda fixa en film o skiva på egen hand och producerade spektaklet "Magical Mystery Tour" , som blev en absolut flopp. Den hade dock några låtar som lyckades, ex "Hello Goodbye" och "I am the walrus", som blev ny listetta.
Under 1968 lanserade de sitt eget skivbolag Apple, som dock blev något av en ekonomisk fars.
I februari 1968 gav de sig av till Indien för att fortsätta sina andliga studier. Ringo åkte dock hem efter tio dagar och Paul åkte efter sex veckor. George blev ju senare den av Beatlarna som fördjupade sig i religiös mystik. John skrev bl a en ironisk nidlåt om Maharishi på den vita dubbel-LPn; "Sexy Sadie". Han tyckte gurun var mer intresserad av Mia Farrow än av meditation...
"Lady Madonna" gavs ut men nådde aldrig toppen. Den teckade filmen "Yellow Submarine" kom innan deras andra hitlåt "Hey Jude" toppade listorna igen. "Hey Jude" var den första låten utgiven på deras egna skivbolag Apple. Den var dessutom ovanligt lång - 7 minuter.

När deras första dubbelalbum kom ut, det helt vita "the beatles", var kritiken inte nådig. För många o onödiga låtar. Obegripligt trams, hette det. Kritiken toppades antagligen av Johns bidrag "Revolution no 9". En lång sörja av ljudavsnitt från olika tape, där John o Yoko pratar och olika ljudeffekter upprepas.
Det var dock ingen total flopp. Albumet innehöll många nya favoriter; "Back in the U.S.S.R.", George´ s bidrag "While my guitar gently weeps", Johns "Happiness is a warm gun". Dessutom fanns det flera lågmälda vackra saker, som Johns "Julia", en hyllning till hans mor. Dock var en sak glasklar. Beatles var ingen grupp längre. Detta var fyra olika medlemmar som skrev sin egen musik. De spelade givetvis på varandras låtar men skillnaderna var uppenbara. Man kunde helt enkelt höra vem som skrivit låten, även om det alltid stod Lennon-McCartney. Eller för all del Harrisson. Det ryktades även att Ringo helt enkelt lämnade inspelningarna i protest, men detta hölls det tyst om.
Beatlarna hade nu även börjat ge ut egna album, vid sidan om. George experimenterade med nya instrument o mystiska sound medan John & Yoko gjorde sin egen "Two Virgins". Typiskt provokativt från John, eftersom skivomslaget pryddes av John & Yoko helt nakna på ett foto taget framifrån som visade allt. Skivan fick säljas i en brun påse, haha!

Sprickan var nu total och nästa projekt som skulle vara en film om deras nya skivinspelning slutade i kaos. Även om en låt gavs ut som blev succé blev aldrig filmen av förrän senare. Låten var "Get back" och spelades in "live" på taket till deras studio på Abbey Road. Detta blev även deras egentligt sista offentliga framträdande tillsammans. Minns att John sa efter låten (i filmen) "well, I hope we passed the audition", (jag hoppas vi klarade testet), så anspelade han givetvis på hela The Beatles sagolika karriär...
Låten "Get back" toppade listorna i både England o USA i fem o sex veckor. Sex veckor senare kom låten "The ballad of John & Yoko" där faktiskt bara John o Paul medverkar. Lite senare kom John o Yokos egna produktion "Give peace a chance" med The Plastic Ono Band, som blev inspelad på ett hotellrum i Montreal, Canada, där han o Yoko hade en spektakulär fredsprotest, kallad "Bed-In-for-Peace".

Nu började nya bråk om pengar och planering innan producenten George Martin bestämde att de skulle försöka göra ett nytt album på det gamla vanliga viset. Plattan fick heta just "Abbey Road" där studion låg och blev deras absolut sista platta.

Denna sista LP blev en stor framgång och toppade albumlistan i USA i elva veckor och Englands i sjutton veckor.
Fram till 1980 hade den sålts i över 10 miljoner exemplar.
Även här hittar vi odödliga klassiker, som Georges bidrag "Something" och "Here comes the sun" och Johns "Come together" och "Across the universe".

Deras sista album "Let it be" som släpptes i maj 1970, var egentligen fragment från den ofärdiga filmen tidigare, men innehöll låtar som lyckades bli deras sista listettor. Låtarna var just "Let it be", Pauls hyllning till sin döda mor Mary och "The long and winding road", som på ett nästan sentimentalt sätt återspeglar just slutet på The Beatles sagolika karriär.....

Bara några dagar innan "Let it be" släpptes i maj 1970, meddelade Paul definitivt att han lämnar gruppen. Orättvist nog fick han således bära skulden för att epoken var definitivt över.

Nu tog alltså deras solokarriärer över och samtliga medlemmar kom att tjäna mer pengar än de någonsin tjänade i gruppen.

George släppte ett trippelalbum "All things must pass" med bl a miljonsäljaren "My sweet lord".
Till och med Ringo hade några få listettor men störst framgång hade till en början George, John o Paul på olika håll.

John släppte sin klassiker "Imagine". Ett kort tag under 1971 kändes det som 60-talet igen, då alla fyra exBeatlarna hade var sin låt på USA Top 10. Pauls första hit "Another day", Georges megahit "My sweet Lord", Johns "Power to the people" och Ringos "It don´ t come easy". I slutet av 1971 kom även julklassikern "HappyXmas (War is over)" som fortfarande spelas traditionsenligt varje jul.

John o Paul kom att avsky varandra och de skrev hatlåtar på sina respektive plattor. ("How do you sleep?")
George kom att planera den allra första välgörenhetsgalan någonsin, 1972, till hjälp o bistånd för Bangla Desh. Ringo var med på denna unika konsert, liksom vänner till George, som Eric Clapton, Bob Dylan och den indiske sitarspelaren Ravi Shankar. Denna gala blev ett fenomen som visade vägen för alla kommande s.k. välgörenheter.

1973 hade Paul bildat gruppen Wings och bl a skrivit musiken till en James Bond-film "Live and let die", som även blev en listetta. Ringo hade en listetta "Photograph" och George likaså med "Give me love".

Nu följde ett par år av relativ stiltje för samtliga. Ringo var med i b-filmer, George miste sin fru Patti till Eric Clapton och dömdes för att ha stulit låten "My sweet lord". (He´ s so fine). Paul fortsatte att turnera och dömdes bl a för haschinnehav av polisen i Göteborg. 1980 tillbringade han även ett par dagar i fängelse i Tokyo, för knarkinnehav.
Även John & Yoko separerade ett år innan lille Sean Ono Lennon föddes på Johns egen födelsedag 1975.
Det sades att Elton John gästspelade på Johns "Whatever gets you through the night" och de lovade varandra att uppträda tillsammans om låten blev en listetta. Det blev den och John dök oväntat upp på scen i Eltons show på Madison Square Garden. Yoko satt i publiken ochh ett par veckor senare var de återförenade.

I och med att Sean föddes bestämde sig John för att helt enkelt lämna det offentliga livet och bli en hemmapappa. Han & Yoko bodde i det senare ödesmättade Dakota Building i New York, där John senare skjöts.

Mellan 1975 o 1980 hade varken George, Ringo eller John några hits. Det vara bara Paul som fortsatte att producera hits med blandad framgång. "Silly love songs"", "Mull of Kintyre", "With a little luck".

1980 kom dock oväntat Johns första platta sedan februari 1975; "(Just like) Starting over". Singeln släpptes i oktober och i november kom albumet "Double fantasy", som blev en omedelbar framgång. Ödets ironi var att i början av december hade både albumet och singeln redan börjat dala på listorna utan att ha nått toppen, innan John mördades 8 december.
Efter hans död toppade både singeln och albumet listor över hela världen.

Nu var dock sagan definitivt över och de övriga medlemmarna slapp den eviga frågan om deras eventuella återförening.
George nämnde senare att de blivit erbjudna fem miljoner dollar var för att spela tillsammans.
Faktiskt träffades de tre övriga och sammanställde ett par "glömda" låtar 1994. De var "Free as a bird" och "Real love".

När George avled i lungcancer 29 november 2001, kändes det nästan som för tjugo år sedan igen (1980). George hann dock med ett framgångsrikt samarbete med vännerna Roy Orbison, Tom Petty och Jeff Lynne 1988, då de bildade den kortlivade gruppen The Traveling Wilburys.

Nu har tiden kommit ikapp oss och Paul kan med äkta inlevelse sjunga "When I´ m 64". Fyllde ju 64 år 2006, hehe.

De var och kommer sannolikt alltid att bli ihågkomna som den absolut populäraste och mest stilbildande gruppen under 1900-talet. Nu kan vi bara plocka fram deras plattor och minnas de ljuva åren när vi själva vill.
Ganska spännande att spela musiken för mina egna barn....